Halal-TV och Svensk integration.

Har lite smått följt debatten om Halal-TV i svenska tidningar, men inte sett programmet förrän nu. Det mesta har nog sagts, och personligen har jag svårt för den sortens kompromisslöshet i mötet med andra kulturer som programledarna visar. Men nog om det, den sidan av saken kan ni nog hitta lite varstans.

Vad dessa programledare egentligen representerar är den typen av kulturell samlevnad som är mycket ovanlig i Europa. Däremot ser man det ofta i USA, i England eller i Indien. Indien med sin separata religiösa family law är förmodligen det land i världen som gått längst i den här formen av multikulturalism. Detta är motsatsen till den franska assimilationen, som i grund och botten är väldigt lik den svenska integrationen. Här i Brooklyn bor det ultraortodoxa hasidiska judar i grannkvarteret, och medans de flesta i denna promiskuösa stad skulle provoceras av deras religiösa konservatism, deras i ögonfallande ojämnställdhet mellan könen eller deras oförblommerade överlägsenhet i mötet med det omgivande samhället så är de en självklar del av stadsbilden och inget någon skulle ifrågasätta. Detta är mer eller mindre oproblematiskt i länder som USA och Indien som alltid varit multietniska, alla är medvetna om friktionerna, men ingen ifrågasätter att de finns, det är så ett samhälle ser ut. Men i etniskt homogena Europa ses majoritets kulturen som en norm alla borde sträva efter att anpassa sig till, programledarna i Halal TV går rakt emot denna föreställning, därför blir det också så provocerande eftersom de slår mot en av grundpelarna i det svenska samhället.

Om de har rätt eller fel är egentligen ointressant, det de kräver är en omöjlighet. När de i det senaste programmet intervjuar Jimmie Åkesson så förefaller den Sverigedemokratiska integrationspolitiken plötslig som grepp bar och skillnaden mellan assimilation eller för all del svensk integration och multikulturalism som tydlig. Jag är inte så säker på att svenskar kommer att lockas av det senare.