The end is nigh?

När man snackar med kompisar hemma i Sverige så sägs det inte så mycket om finanskrisen, trots att turbulensen spridit sig så verkar det vara en uppfattning bland mina vänner i England och Sverige att det främst är ett amerikanskt problem. Men jag är inte så säker.

Mitt i all Obama hysteri så råder det en verklig oro. Det talas inte om långkonjuktur. Dåliga tider eller ens riktigt dåliga tider. Lite varstans sägs det att detta är något alldeles speciellt. En del snackar om Weimarrepublikens hyperinflation, andra om depressionens deflation. Ganska sansade människor snarare än de galenpannor som skrek om jordens undergång kring millenieskiftet.

I Sverige har jag förstått att mina vänners lägenheter har sjunkit i pris, här i USA finns det rena spökstäder då människor tvingats att flytta efter att ha blivit av med jobben. Vad de flesta ekonomer verkar överrens om här borta är dessutom att det är en tidsfråga innan Europa och resten av världen är i samma sits. Den värsta ekonomiska nergången i vår livstid, i alla nu levande människors livstid.

Jag brukar inte dras med i hysterier, men nu har jag hört detta upprepas såmånga gånger att jag börjat tro på det en smula. Vad betyder det egentligen, bara rikigt dåliga tider, eller blir det civil unrest, kanske krig som de värsta olyckskorparna kraxar om. Mest för att depressionen faktiskt slutade med ett världskrig.

Men tänk efter själva, vad är det som händer egentligen? Dotcom boomen var inget speciellt, en massa garageföretag som gick omkull, nu snackar vi om bolag som GM och Chrysler, jag har förstått att Volvo är rejält i trubbel. Flygbolagen ska vi inte tala om.

Varför är jag så orolig då? Ekonomiskt klarar jag mig, riktigt bra t.o.m. Blir det deflation är jag en vinnare eftersom jag hyr min lägenhet, saknar lån och har pengarna på banken. Blir det hyperinflation så är jag rökt såvida jag inte köper något som kan bevara värde, förslagsvis guld. Så lång allt gott.

Nej problemet är narare, vid svåra tider ska man bo nära släkten och familjen, hur fungerar det för en vagabond som mig, som dessutom saknar familjemedlemmar vid livet. Har inte tänkt på det innan, men lite otäckt är det allt. Mycket otäckt t.o.m. Eller så är det bara jag som överreagerar pga allt annat som hän i mitt liv de senaste åren. Vi får hoppas på det sista.