Buhuhuhu vad jobbigt det var. Min väska var inte av skinn, jag fick käka ostmackor på klassresan. ha ha ha, vilka jävla idioter. De kallar det för ett öppet sår, ett litet myggbett som de gnuggat för att det varit skönt att gnugga på, det är rätt skönt att gnugga på myggbett. Lite självrättfärdigt att gnugga in detta tjat om skinnväskor och ostmackor tills det blir ett sår som man kan peta i. Krafs, krafs, pet, pet. Ha ha ha. Var Anneli Jordahl egentligen en populär Trelleborgs tjej som nu gör karriär som ringaktad arbetarklass tjej?
Är ni så jävla roliga att växa upp med? Är kor heliga? Vad har du för kast? Kan du säga något på indiska(!?). Lite fnissande överlägset. Alltid denna jävla arbetarklass, korkad, opåläst, ouppfostrad, inskränkt.
O D R Ä G L I G
Att växa upp med er var som att ständigt umgås med någon som petade på en med en sopkvast i sidan. Inget sånt där fes petande, en rejäl stöt i revbenet. Poff bara.
Aj!
En gång, två gånger.
Alltid i grupp, flera stycken på en gång. Sen denna indignerade upprördheten över den champagnesprutande medelklassen och kalla det för att sparka upp. Det kanske man kan kalla det, men stampa ner det gör ni också. Som när ni köpte den där fotbollen av ett par polska ungar på fotbollsresan och sen bara sparkade iväg den mitt framför ögonen på dom. Eller när ni kletade bajs på Samuels föräldrars dörr, detvar 6 månader efter att de kommit till Sverige från Eritrea. Hej och välkommna. Visst är det medelklassen som segregerar, inte den strävsamma arbetarklassen. Till tonerna av Ultima Thule, det är inte fel att vara stolt över sitt land. Eller hur?
Men jag tiger still, trodde jag, tänkte jag. Till slut tröttnar man på hyckleriet. Ni kanske kan få de som växte upp i villa att känna ett sting av dåligt samvete, men jag såg hur det gick till, mig lurar ni inte. Jag bodde också i höghuset, granne med dig faktiskt, jag åt också ostmacka, men var ändå inte en av er. Inga ärvda fonder att sälja av. Men jag står inte i godisbutiken och lipar självrättfärdigt för det. Att lyssna på ert gnäll, det skaver. Jag har alltid undrat när uppgörelsen med er kommer, vi har trots allt läst 452837 olika versioner av hur jobbigt det är att bo på studentkorridor när ens pappa är metallarbetare. Förlåt var. Det är väl någon polack, eller kines som gör det där nu. Gudomlig rättvisa kallas det.
Rättvist! Hör du det?
Det är en rätt bra historia, kanske inte lika många som kommer att köpa den snuttefilten. Jag hade förvisso gjort det. Men just nu skrivs den där historien av Carlos Beskow eller Rojas eller vad det nu var. Som om Ian Wachtmeister hade skrivit om uppväxten med mamma i Rågsved. ha ha ha. Men det är kanske något att vara glad över. Inte nog med att vi fick käka ostmacka, vi fick stå ut med er också. Sånt härdar. Då sitter man inte fortfarande kvar i godisbutiken med en snuttefilt. Då reser man sig upp och går. Jag kallar det att bli vuxen.
3 comments:
Känner igen mig. Dina inlägg är verkligen en frisk fläkt i den ganska sega bloggosfären.
Å tack så mycket. Det är väl en högst personlig reaktion skriven i vredesmod och inte något att ta bokstavligen. Men man kan ju reta sig på den "strävsamma" arbetarklassens tolkningsföreträde i allt och någon form av kritik är helt obefintlig. Som sagt, jag bodde granne med dom, så mig lurar de inte.
strävsamma arbetsklasssen?? sen när var arbetarklassen strävsam själv apoängen med arbetare är ju att de var för slöa att skaffa sig en utbildning
Skicka en kommentar