Det afrikanska stockholmssyndromet.

Det demonstreras i Uttar Pradesh i protest mot Saddam Husseins avrättning, i Libyen ska det resas en staty i hans ära. Saddam Husseins popularitet bland muslimer utanför Irak var betydligt större än innanför. Detta fick mig osökt att tänka på en resa till södra Afrika jag gjorde sommaren och hösten 2005 innan jag flyttade till USA. Det var en del volontär arbete, men också surfing. På grund av mitt jobb så lyckades jag lära känna en hel del afrikaner, vita som svarta runt om i kontinenten som jag kunde besöka och bo hos. En sak som slog mig var hur vita afrikaner såg sig först som afrikaner och sedan som vita, medans svarta oberoende av land såg vita som engelsmän. Det rådde ingen tvivel om att dessa människor med flera generationer på den afrikanska kontinenten var engelsmän, inget annat.

De svarta afrikaner jag lärde känna var uteslutande svart övre medelklass, i Tanzania, i Zambia, i Sydafrika osv. Ungdomar vars föräldrar had "ärvt" makten i sina länder efter att kolonisatörerna hade lämnat och utan att tassa som katten kring het gröt så kan jag säga, alla utan undantag alla, älskade Robert Mugabe. En av mina vänners pappa, en Zambiansk bankdirektör berättade för mig att "Mugabe is Shaka Zulu". Denna Mugabe vurm gjorde mig nyfiken, så vart jag än kom så frågade jag folk vad de tyckte om Mugabe. En annan väns pappa som får betecknas som en liberal Sydafrikansk journalist sa "Mugabe is speaking for vlack people worldwide", han berättade att vilken beundran och uppskattning Mugabe hade mött på Woeld Summit on Sustainable Development i Johannesburg några år tidigare, han ord var något i stil med "the applause and standing ovation were a tacit expression of appreciation of the courgeous stand Mugabe has taken in trying to resolve the critical land problems facing his country". Jag minns det eftersom jag skrev en resedagbok på den tiden.

Mugabes afrikanska beundrare anser att Zimbawes problem, inflationen, miljontals svältande och våldet endast kan skyllas på de forna kolonial makterna som vill straffa Mugabe för hans landreform. Min kompis pappa fortsatte "Not human rights violations, not abscence of the rule of law and not bad governance as the British and Americans would like us to believe", jag försökte peka på att det fanns en opposition inom Zimbawe och att ett inte oävet antal flytt till Sydafrika, men han insisterade "the opposition is regarded as a white-backed movement that has no credibility" och mycket riktigt så behandlas flyktingar från Zimbawe mycket styvmoderligt i Sydafrika. De anklagas för att vara tjuvar, de anklagas för att ta jobb och de anklagas framför allt för att vara förrädare. Vi talar om svarta flyktingar från Zimbawe. Mannen jag talar om är en whiskey drickande, golf spelande, sydafrikan i ett av Johannesburgs bättre bostadsområden, ingen arbetslös desperado som är lätt mottaglig för propaganda om "vi" och "dom" och att "dom" bär skulden. Detta var personer som påminde mig om nidbilden som pumpades ut om den svenska rasismen, som ett gäng välbärgade egenföretagare som snackar skit om blattar, även om man som invandrare i Sverige lärt sig att den svenska rasismen utan tvekan är ett arbetarklass fenomen.

Vad Mugabe först och främst beundrades för var att han stod upp mot Storbrittanien och USA, mycket riktig kunde man här och var höra folk tala sig varma för både bin Laden och Saddam, att han nation står på randen till kollaps intresserade dom egentligen. Att människor bokstavligen flyr från Zimbawe var inte viktigt, det viktiga var att stå upp mot USA och Storbrittanien.

Mugabe var inte den förste, en annan afrikansk ledare som beundrades utanför sitt land var Idi Amin och även där handlade det om hur han stod upp mot fienden, eller Tanzanias Julius Nyrere "Mwalimu" som talade om självförsörjning för afrikaner och beslagtog vita gårdar, Nordkorea, Sovjet och faktiskt Sverige öste in pengar i landet, nästan 40 år senare så lever landet fortfarande på bistånd från väst, men min kompis pappa kallade honom ändå för "Läraren", Nyrere själv dog naturligtvis i ett sjukhus i London, inte i Tanzania.

Frågan är hur uppstår detta fenomen, det är som en kusin till "Stockholmsyndromet" att afrikanska och arabiska tyranner kan nå en sådan popularitet utanför sina länder, enbart för att de står upp mot något, helt oberoende av vilken effekt de haft på sina egna länder. Tyvärr så gäller detta fenomen inte bara i Afrika, Mellanöstern eller bland Indiens muslimer. Västerländska intellektuella har oftare än sällan lierat sig med de allra märkligaste politiska rörelserna, inte för vad de gjorde för sitt folk, utan för att de "stod upp mot". Idag kan detta manifestera sig i miljörörelserna, anti-globaliseringsrörelserna eller motståndet mot genmodifierade grödor. Det handlar inte om utveckling, förbättrad levnadsstandard eller miljön, det handlar om att stå upp mot kapitalismen.