Kolkata dreams

Det börjar hända saker i Calcutta också, inte bara det symboliska namnbytet till Kolkata fullt jämförbart med ett namnbyte från Sverige till Sväje. Vart man än går så byggs det och rivs, över allt! Uteliggarna är nästan mer i ögonfallande nu än tidigare, de är fler, inflyttningen till Calcutta är enorm, inte bara från Västbengalens landsbygd, många kanske de allra flesta inflyttade kommer från Bangladesh. I kontrast till den allt mer föränderliga stadsbilden så märks de verkligen.

Även Västbengalen ska hoppa på tillväxt tåget, inte det indiska, utan det kinesiska. Västbengalen har alltid sneglat åt kommunisterna i Beijing. Därför beslagtar man mark och bjuder in företag. Jag säger beslagtar trots att de boende får en ersättning. För marken bjuds inte ut, utan tilldelas de företag som delstatsregeringen vill bjuda in. Kommunisterna vill bygga bilar, därför har man beslagtagit mark i Singhur för att bygga en bilfabrik. Själv hade jag föredragit att man som i Maharashtra lät företagen köpa marken av de boende, det hade gett de boende bättre betalt och det är inget som säger att en bilfabrik är det mest optimala i Singhur.

Calcutta har även förbjudit cykel och handdragna rickshaws, eftersom detta är en "pinsamhet" för staden. Då har man ignorerat hur stor del av ekonomin som dessa rickshaws försörjer, inte bara de som kör, utan även de som underhåller dessa som mekaniker. Det må vara en pinsamhet för kommunistregeringen att man efter 30 år vid makten fortfarande har cykelrishaws på gatan, men det som är en pinsamhet för regeringen när utländska dignitärer är på besök är en försörjning för tusentals andra. På samma sätt ska alla "hawkers" bort från gatan. Calcutta ska snyggas till i bästa folkrepublik stil. Kanske är det ett sätt att försöka styrabort inflyttningen, men det gör man bäst genom att erbjuda alternativ på andra ställen i Västbengalen, inte genom att ta bort alternativ i Calcutta.

Den positiva förändringen märks där hemma, tidningarna är läsbara. Borta är alla testuggande marxistiska beoroendeteoretiker, som vi på senare år fått veta var betalda av Sovjet (det finns anledning att skriva om KGB:s inflytande över Indien senare) . Men detta är naturligtvis en petitess. Förändringen märks mest hos hemhjälpen. Är man medelklass i Indien särskilt i en stad så har man hemhjälp, det anses vara snålt, inte snålt mot dig själv utan snålt mot samhället att inte ha hemhjälp. Skillnaden märks i att förr om åren så var hemhjälpen mycket yngre, de var i stort sett barn. Idag är det vuxna människor som med pengarna låter sina barn gå i skolan, ibland offentliga och ibland privata vilket vissa får som anställningsförmån. Att ha barn som hemhjälp skulle (förutom att det är olagligt) vara socialt oacceptabelt bland grannarna. Så är det naturligtvis inte överallt i Indien, men så är det här i städerna.


Jobb, skola åt barnen och att vädretsmakter inte avgör hur mycket ris det står på bordet. Därför flyttar de fattiga till städerna en masse. Till städerna kommer alltid maten oberoende av väder, det finns t.o.m ransoneringskort för ris och fotogen så att staden ska kunna försörja sig i händelse av att en kris skulle vara framme. Den urbana medelklassen är inte speciellt förtjust i tanken av att ha ett uppror i kåkstäderna för att matpriserna skjuter i höjden. Är detta hållbart? Förmodligen inte. Calcutta kan inte svälja hur stor befolkning som helst. Förändringensvindar måste även komma till nordliga städer i Västbengalen som Siliguri. Låt oss då hoppas att vindarna kommer från Mumbai och inte Shanghai.